busungarnasmamma

Nu har min man rest iväg för första utbildningstillfället i resan som soldat ner till Afghanistan. Han är på väg i taxin till Kalmar flygplats för att flyga till Stockholm. Denna omgången vara bara i 5 dagar så han kommer hem igen på fredag ngn gång. Detta är första steget på vår resa som kommer att vara till nov/decmber 2009.

Känslorna är ganska blandade. Nu är det ju inte så lång tid denna omgången utan detta kan vara nästan som en normalvecka om vi saxar våra tider med jobbet då jag jobbar dagen och han natten. Då ses vi oftast bara 30 minuter innan han åker. Trots att vi ibland ses lite vissa veckor så känns det så annorlunda när han åker iväg idag. På ett sätt känner jag mig just nu väldigt ledsen och saknaden är redan stor. Samtidigt som det känns bra på ett sätt då jag vet att han åker för att göra ngt en sista gång som han tycker är väldigt roligt och jag kan gå ner i tjänst och fnna mig själv igen.

Han kommer att utbildas under veckorna i Stockholm fram till maj då första resan till Afghanistan äger rum. Han kommer då att vara borta i 2 månader för att sedan komma hem i 10 dagar och sedan resa iväg igen i 2 månader...
Så kommer det att se ut till skiftet november/december då han kommer att vara hemma för gott.
Resorna till Afghanistan är de resorna som kommer att kännas så tunga och jag vet att tårarna kommer att finna sin väg nerför kinderna. Det som skiljer resan denna omgången jämfört med resan till Afghanistan han gjorde 2007 är att han denna gången kommer att vara på resande fot i stället för att bo på campen som finns där nere. Vi kommer inte att kunna prata med varandra när vi vill utan endast de ggr han är inne på campen. Förra gången hade vi kontakt 2 ggr/dag och även på msn.  Då fick jag höra hans röst dagligen och jag visste att han mådde bra. Nu kan det säkert gå upp till 1 1/2 vecka innan han kommer att kunna ringa hem och det kommer att kännas jättejobbigt och inte veta hur han mår.

Min tid hemma  förra gången gick väldigt fort då jag både fortsatte arbeta 75% samt hade båda barnen och hunden och hemmet. Jag hade nästan behövt 36 timmar/dygn för att hinna med allt. Denna gången ska jag arbeta 50% under tiden han utbildas för att sedan vara helt ledig under tiden maj till december. Det är en stor skillnad som jag hoppas ska finna positiv. Mina tankar är att försöka umgås och hälsa på alla mina nära o kära som jag inte hinner i vanliga fall samt att ta tid till mig själv för att ta reda på vad jag vill göra med mitt liv. Jag hoppas att det blir så bra som vi tänkt oss att det ska bli och att tiden även denna gången går fort tills han kommer hem igen.

Vi saknar dig redan älskling.
Felicia kom ner bara några minuter efter att du åkt och la huvudet på sned och sa: Jag saknar min pappa.

Nu ska vi spela ngt barnen och jag och sedan ska vi ta hunden på en liten promenad innan kvällsmaten och läggningarna. Hoppas resan går bra för dig min älskade make så ses vi fredag igen.
Puss o kram