En vecka sedan...
De närmsta 2 dagarna var verkligen tunga med mkt sorg o gråt. Därefter har det blivit lite lättare för varje dag och man börjar hitta sin egna rytm i livet här hemma. Visst kommer det riktiga downperioder men det är tur man har funnit tjejer i samma sits som man kan prata med på msn. Vi förstår varandra fullt trots att vi egentligen inte känner varandra alls. Pratar dagligen med en tjej som heter Maria vars sambo oxå är i Afghanistan. Vill bara skänka en stor kram till dig Maria, jag är så glad att jag funnit dig=)
Pratade med Roger idag då han faktiskt ringde redan på förmiddagen vilket gjorde mig oerhört glad=) Han hade fått reda på alla datum för leaveperioderna och det var så skönt när man kunde se att denna perioden på 10 veckor är den absolut längsta. Därefter är han borta i 6 veckor, sedan 4 veckor och sedan förmodligen bara 2 veckor vilket beror på omständigheterna här hemma=) Så när vi har klarat denna perioden så är ju de andra en "piece of cake". Det gäller o tänka positivt. Han skulle ringa ikväll igen så nu får man bara mysa av samtalet som varit o vänta på nästa.
Älskar dig Roger!!!
Shit. Får tårar i ögonen när jag läser, så himla mycket känslor. Min sambo ska åka i november han.
Shit jag började tänka på min första vecka när jag läste ditt inlägg..tyvärr har jag och jonas det tvärtom...hans kortaste period är nu och sen blir det bara längre och längre..:( Men förhoppningsvis går det fort i sommar när man har annat att tänka på men jag tror sista perioden blir riktigt seg, då börjar det bli höst också..Men som sagt, man får försöka intala sig själv positiva tankar. :)
Usch ja, den där dagen när de åker är ingen rolig dag, dessutom har man ju allt framför sig då också. Dagarna innan var rätt jobbiga också. För det var så mycket känslor och man går liksom bara omkring och väntar på vad som komma skall. Hoppas det känns lite lättare för dig nu. Även om man har sina downperioder emellanåt, men för min del kommer de allt sällan nu även om de kommer......
Hoppas lillan mår bättre snart....
/T
Åh, jag blev alldeles tårögd när jag läste dina fina ord! Jag är så himla glad att kunna prata med dig och finna lite stöd när de känns jobbigt. De känns verkligen som att vi peppar varandra så man orkar ta ett steg framåt hela tiden! Ibland är de nästan så att jag längtar lite mer för din skull med tanke på eran situation, jag vet hur mycket du behöver honom! Men vi får hålla varandra i handen genom datorn tills den här perioden är över och våra underbart duktiga män är hemma igen!
KRAM!
För mig känns det skönt o ha den tyngsta biten gjord nu. Förra ggn han var iväg for jag som mest illa i oktober/november när man var ensam. Det är mörkt o regningt. Framfö allt tyngre eftersom jag har barn som behöver mer kläder o en hund som blir dyblöt o skitig efter varje liten promenad. Såna saker gör det mkt tyngre. Du ska se att den tiden går nog fort för dig i alla fall. Han kommer väl dessutom hem för gott när hösten kommer?
Kram
Hej igen=)
Dagarna går ju lättare nu tycker jag. Dagen han åkte var rent ut sagt för jävlig och det var länge sedan jag grät så mkt. Nu har man ju hittat sin egna lunk i vardagen även om den föll lite nu när lillan blev sjuk men hon verkar vara på bättringsvägen nu i alla fall. Ha de gott/Johanna
Känns kanon att ha funnit dig=) Man behöver en stöttepelare i såna här livssituationer. Allt känns så mkt lättare då. Klart vi håller varandras händer tills vi stolta får ta emot våra män när de kommer hem till oss.
Ha en underbar födelsedag idag.
Kram
